minegenbergochdalbana

Imorgon direkt efter jobbet så tar jag med mitt hjärta, en bok, lite pengar och kläder och åker till pappa och stugan för att stanna där till på söndag.

Det känns precis som det jag behöver. Jag är ledig i fyra dagar, min lillsemester i sommar och jag tänker njuta av den till fullo. Jag rymmer till min frizon och tänker inte komma hem förrän jag verkligen måste..


Mitt paradis

Finbesöket har lämnat huset. En natt i tält blev det. Sen blev grannen för läskig och det regnade. Det var en kanonvecka, trots att jag jobbade nästan hela tiden. Var ledig tisdag, då min kära man fyllde 22.

Annars då, världens finaste Millie har kommit till världen, sommarvädret har försvunnit, min hjärna går på högvarv, jag har panik över att sommaren snart är slut och det enda jag gjort är att jobba.


Den finaste studen var när du kom till mig
När du sa att du ville dela ditt liv med mig

Jag älskar dig skrutt!


Det här inlägget blev lika rörigt som huvudet mitt är, så ha lite överseende.

imorgon får vi finbesök av en vän som varit i Norge alldeles för länge. Som vi har längtat, och nu när han är hemma ska han bo hos oss en vecka. Tror ni han tänker sova på bäddsoffan som jag och Jerker erbjöd? Nej, han tänker tälta ute på våran gård. Får se hur många nätter han står ut, med värmen, myggen och regnet. Jag gissar på att han tar erbjudandet om bäddsoffa på.. onsdag.

Tur att han flyttar hem från oslo snart, för det verkar vara ett tufft liv där..


Så imorgon efter jobbet blir det att åka och handla lite så vi kan förse våran gäst med mat under veckan.

Det här blir en bra vecka, det vet jag! Sen fyller ju min älskling år på tisdag och det ska firas med presenter, tårta och pussar.

Ni får ursäkta dålig hurmor, hoppas ni gillar det ändå.

Jag har fortfarande inte hämtat mig efter en situation som grep tag i mitt hjärta idag, som skakade om det, som skar som en kniv och som fick mitt hjärta att värka. Idag på jobbet så passerade jag en patients rum och ser att hon står mitt på golvet och bara stirrar rakt fram. Jag går in till henne för att se hur hon mår, då kommer hon springades mot mig och kastar sig runt min hals och krokodiltårar strömmar ned för henne kinder. Jag håller om henne en stund och pratar med henne. Mitt i vårat samtal tittar hon mig i ögonen och säger "är livet värt att leva?"

Vad svarar man på en sån fråga. Jag kände hennes smärta, jag kände hur hon kände att livet gick utför nu. Att hon kände sig som en börda, att hon inte tillförde något i någons liv. Och jag tycker att när man kommer till en viss fas i livet, så måste man få känna att man levt sitt liv. Att man faktiskt skulle vilja sluta sitt liv nu. Att döden faktiskt är något naturligt..

Här är mitt försök till att visa vårat hem. Kanske bättre än bara bilder?
Hope you like it!

Åker till pappa och blir borta några dagar, utan internet och rinnande vatten. Kunde inte komma mer lägligt faktiskt. Jag hörde även rykten om tropisk värme i helgen. Den har jag tänkt njuta av, förmodligen ute på det guppande blå med mål att landa på världens mysigaste ö.