minegenbergochdalbana

Det var den 8 maj 2000, jag kom hem från skolan. Och på den tiden så var mamma alltid hemma när vi kom hem, för hon var sjukskriven pga sin huvudvärk. Jag tyckte det var så konstigt den här dagen, hon hade ju inte sagt att hon skulle vara borta. Istället var det mormor och morfar som var där. Jag tyckte mig se i deras ansikten att dom var nervösa, men förstod inte då vad det handlade om. Det här var som jag minns det en varm dag, jag gick och satt mig ute på altanen och ritade karikartyrgubbar. Jag satt där och fantiserade om det mormor sagt när jag frågat var mamma var " hon och pappa är och träffar läkaren". På den tiden önskade jag mig en lillasyster, och fick för mig att det var precis det som mamma och pappa skulle kolla upp hos läkaren, det skulle senare visa sig hur fel jag hade..

Jag minns hur mamma och pappa kom hem, och som en kniv i magen slog det mig hur fel jag haft. För mamma och pappa såg ut som dom hade gråtit. Som om något hemskt hade hänt. Mamma ville prata med mig. Magen knöt sig, jag såg ju att hon var ledsen. Sen kom det, hon berättade att doktorn hade hittat en tumör i hennes huvud, hon hade cancer. Hon och pappa skulle till sjukhuset redan ikväll och imorgon skulle hon opereras. 10 år gammal satt jag där, började inte gråta, för jag förstod inte innebörden, vadå cancer? När min bror kom hem och han fick höra allt, när jag såg honom gråta, så insåg jag att det var allvarligt. Då brast allt..

Efter det gick jag varje dag i drygt 6 år och funderade om vi skulle klara det. Om vi skulle fortsätta få vara en familj. Med facit i hand så vet jag att vi förlorat någon, förlorat min älskade mamma. Jag tror hon ser ner på oss från himlen och är stolt. För även om det är jobbigt, så tänker ingen av oss ge upp.

Så tack Mamma för all tid och kärlek. Du är en stor del av mig, och kommer alltid att vara det!
Jag älskar dig!