minegenbergochdalbana

Solen lyser retsamt in på mig nu när jag sitter och pluggar. Det verkar vara vindstilla och runt nollsträcket. Och jag är rätt sugen på att sätta mig i en snöhög och sola lite. Men det duger inte när man har två tentor på onsdag. Så istället öppnade jag fönstret och låtsas nu att jag sitter ute, på fjällen någonstans och tar det lungt. Och tro mig, det går mycket bättre att plugga nu!

Jerker åkte för en stund sedan, han skulle till farbror doktor i Umeå och visa upp foten. Skulle gissa att dom blir ganska imponerade, när vi var dit sist, i februari, så hoppade han fortfarande på kryckor. Innan operationen hade dom sagt att det inte var säkert att han någonsin skulle kunna gå längre sträckor eller stå längre stunder. Sedan februari så har vi gått långa promenader på en timma och i lördags sprang han runt på boda borg i drygt fyra timmar, klättrade, sprang, och utmanade verkligen foten. Så jag skulle bli förvånad om dom inte blir lika imponerad och faschinerad av hans vilja som jag är. Han har trots allt haft tur. Men jag tror att hans vilja att bli bra är det som har hjälpt allra mest. När läkarn sa att han kanske inte skulle kunna gå längre sträckor eller stå längre stunder igen, blev jag lite förtvivlad. Men Jerker var lugn, han tittade på mig och sa " jag kommer att klara det här, och jag kommer att bli helt bra igen" Då försvann min tvivel! Och jag måste säga det, att även om han inte är helt bra ännu, så är han på god väg.



Här har ni hans fot, lite skrot och massa skruvar.

Älskling, jag tror dom hittade dina borttappade skruvar från huvudet och satte in dom i foten istället.. (hehe)