minegenbergochdalbana

Åh jag är så rastlös. Vill inte sova för jag är så stressad och förvirrad i mina drömmar just nu. Jag kan inte vara vaken för då kommer jag att sova bort hela morgondagen eller få ont i huvudet. Jag borde gå och sova, jag borde röra på mig, jag borde göra något vettigt, jag borde göra så mycket men ingenting blir av. Ingenting känns kul. Jag är hemsk, jag är ledig i veckan och kan inte ens njuta av det. Kanske för att magen gör sig påminnd och gör ont nästan dygnet runt. Kanske för att jag inte riktigt kan slappna av. Kanske för att jag helt enkelt inte uppskattar mitt liv som jag borde.

Jag funderar mycket på sena kvällar och nätter och det är min fälla. Då jag inte borde vara själv, då jag behöver någon som distraherar mig. Jag borde plocka fram min dagbok, eller faktiskt köpa en ny. Börja om på nytt. Skriva ned tankar som dessa, som inte hör hemma här på bloggen, men som jag ändå vill få ur mig. Jag har skrivit dagbok i många år, när mamma var sjuk. Och det blev mitt sätt att ventilera tankar och känslor. Jag fick inga svar, men jag fick skriva av mig, skriva ner funderingar. Som om cancern var ärftlig, om jag skulle hinna göra min mamma stolt, om jag skulle kunna ge henne allt hon krävde av oss, kärlek.. Än idag vet jag inte svaret på många av mina funderingar. Men jag vet att dagboken hjälpte mig att inte bryta ihop totalt. Den hjälpte mig att vara stark och ge henne all den kärlek jag hade i mig. Om det var tillräckligt, det kommer jag aldrig att få veta..