minegenbergochdalbana

Jag har fortfarande inte hämtat mig efter en situation som grep tag i mitt hjärta idag, som skakade om det, som skar som en kniv och som fick mitt hjärta att värka. Idag på jobbet så passerade jag en patients rum och ser att hon står mitt på golvet och bara stirrar rakt fram. Jag går in till henne för att se hur hon mår, då kommer hon springades mot mig och kastar sig runt min hals och krokodiltårar strömmar ned för henne kinder. Jag håller om henne en stund och pratar med henne. Mitt i vårat samtal tittar hon mig i ögonen och säger "är livet värt att leva?"

Vad svarar man på en sån fråga. Jag kände hennes smärta, jag kände hur hon kände att livet gick utför nu. Att hon kände sig som en börda, att hon inte tillförde något i någons liv. Och jag tycker att när man kommer till en viss fas i livet, så måste man få känna att man levt sitt liv. Att man faktiskt skulle vilja sluta sitt liv nu. Att döden faktiskt är något naturligt..