minegenbergochdalbana

Här kommer det några sidor ur dagböckerna som jag skrivit genom åren. Detta är mina innersta tankar under den tyngsta tiden i mitt liv.

3 januari 2007 (ca 4 månader efter att hon gått bort)
"Nytt år..
Antar att jag inte behöver påpeka att det blir ett bättre år än det förra. Nu rinner tårarna. Dagar som dessa, när varenda litet andetag är tungt, när varenda liten sak påminner mig om mamma, när livet känns tomt och ledsamt.. När jag ser att hennes plats vid matbordet är tom börjar jag gråta, när jag ser hennes hjärtfilt ligga brevid "hennes" soffa så skär det i mitt hjärta.."

19 september 2007
"Har tänkt ikväll, jag såg mamma liggandes död där framför mig, där på sjukhuset med vändningsschemat på sängbordet, en skål med bomullstussar som vi använt för att fukta hennes läppar och mun. Åh vad deit gör ont att tänka tillbaka. Sättet Johan höll min hand när vi skulle ta farväl av henne. Det hjärtskärande gråtet Thomas gav ifrån sig när han såg mamma. Hennes naglar hade börjat bli blå och dom bad mig att ta hennes ringar"

5 februari 2008
" Idag är det tisdag, fettisdag, den dagen då du mamma alltid brukade se till att det köptes hem semlor och eftersom du visste att jag inte tyckte om dem fick jag alltid något annat smarrigt. Sen när det var dax att äta dessa semlor värmde du och pappa mjölk och gjorde ett "mjölkbad". Vilket jag och min kära bror tyckte såg extremt äckligt ut.
I år är alltid annorlunda.. Jag jobbade kväll, pappa var hos Lotta och åt middag, och fick tydligen sin fettisdagssemla där, Johan bor inte hemma. Och du mamma, du finns inte ens med oss längre..
Mamma du har väl inte glömt bort att jag fyller 18 år nästa vecka? Det kommer säkert mycket med folk, men jag vill bara ha en enda sak, dig!! Men jag vet att det är i princip det enda jag inte kan få. För att du är borta, finns inte mer, du kan inte längre pussa mig, hålla min hand när vi går på stan. Jag saknar dig!"


Att läsa igenom lite tankar som finns nedskriva i mina dagböcker får mig att gråta. Minns den smärtan som fanns inom mig då, då det inte fanns någon morgondag. Levde en dag i taget. Det gick inte att planera för tiden stod still. Samtidigt som det är tungt att läsa mina egna ord så stärker det mig, jag läste att jag i någon av dagböckerna hade skrivit "kommer det någonsin att bli bättre?!" och idag, 3,5 år efter att hon gått bort, så kan jag säga att blir bättre. Det är så mycket bättre, idag ser jag en framtid, kan planera och längta. Visst finns det dagar då saknaden är så stor att det känns som att hjärtat ska spricka. Men livet i allmänhet fungerar, och jag är lycklig. Jag har en familj som alltid ställer upp, en sambo som jag får leva mitt liv med och som jag får vakna med varje morgon.

Även om livet går vidare så kommer saknade aldrig att försvinna


Den här bilden finns på väggen i vardagsrummet, där kan jag se henne varje dag och le, för alla minnen finns kvar.

Jag älskar dig Mamma!