minegenbergochdalbana

Igår var en lång dag, bilkörningen var tuff, det var inte alls så bra före som vi hade hoppats på. Några mil utanför Skellefteå började snöröken och det höll i sig ända till Umeå, hemresan vill jag inte ens prata om, det var obehagligt!

Läkarbesöken gick över förväntan. Röntgen visade att hälen börjat bilda ben där alla de sprickorna tidigare var, att alla de skruvar som sitter inborrade är som dom ska, såret var enligt läkaren fint och jag fick beröm för min omläggning. Fick lite undervisning också av världens skönaste läkare som visade lite saker. Fick med mig omläggningsmaterial hem, vilket underlättar.

Jerker fick även veta att han redan nu kunde belasta foten med hela kroppstyngden. Han ska använda kryckorna så länge han tycker att han behöver dem och kan mest troligt köra bil om en vecka. Vilken skillnad från det vi fick höra sist! Då sa de 6 månader på kryckor och efter det rehabilitering på några månader. Nu har det gått 6 veckor och han får köra igång med rehabträningen direkt, han använder kryckorna om han tycker sig behöva dom. Detta tog bort lite av tungden från mina axlar. Han kan nu klara sig mycket bättre själv än han gjort dessa 6 veckor. Egoistiskt att jag tänker på mig själv kanske ni tänker. Men hans skada har inneburit mycket mer jobb för mig och det har tagit mycket av min tid. Och självklart är jag mest glad för att han snart kan gå igen, att han kan göra det han vill, att han inte behöver känna sig beroende av mig.

Mastigt inlägg, men jag tänkte att ni kanske var nyfikna på vad som händer i vårat liv och med Jerkers läkande fot