minegenbergochdalbana

Då var det helg, igen. Bara jag som tycker att tiden går helt ofattbart fort? Det slog mig i veckan att även om detta har varit en utmanande och tufft halvår där jag varit tvungen att utmana mig själv och göra saker jag tyckt varit jobbiga. Så är jag stolt att jag kommit såhär långt. Jag är redan inne på andra terminen av sex på min sjuksköterskeutbildning. Och det har kommit ett nytt gäng till skolan, som ser lika förvirrade ut som jag kände mig under den första tiden på högskolan.

Idag hade vi PBL, och jag fick möta den person som får mig att känna mig liten, osynlig och allmänt hjärndöd. Även idag fick jag bita ihop för att kunna överleva. Det låter kanske konstigt, konstigt att jag inte att starkare än så. Men denna kvinna får mig så ur balans så att jag tappar kontrollen över allt jag lärt mig i livet. Jag förstår inte hur en person, som själv förmodligen är livrädd i sin position kan göra att jag blir helt knäckt. Bara av tanken på att jag skulle måste möte henne under två timmar idag fick mig att drömmar marddrömmar i natt, fick mig att spänna alla muskler i min kropp under två timmar. Hon förstör allt jag byggt upp. Och jag är lite besviken på mig själv att jag inte orkar stå emot henne, att jag inte orkar hålla ihop. Men hon bryter ned mig på ett sätt som jag inte kan påverka. Jag har försökt tänka att det är hon som är svag, att det är hon som inte vet hur man ska hanskas med människor. Men det går inte riktigt, någonstans hittar jag en svaghet inom mig själv. Kan tycka att jag borde orka, men det gör jag faktiskt inte.

Tur att jag har männsikor runt mig som stärker mig, som inte bryter ned mig. Som fungerar som byggstenar och blir till den grund jag faktiskt har inom mig. Tack till er!