Jag har aldrig haft många vänner..
MEN, ett stort men. Jag känner mig för tillfället väldigt ensam, missförstå mig inte, jag har världens bästa familj och sambo. Men jag har egentigen väldigt få (nära) vänner. Jag vet att det till stor del är mitt eget fel, och att jag ibland kan ha svårt att släppa in nya människor.
När Mamma blev sjuk tror jag många av mina kompisar blev rädda. Cancer? Sjuk? Vadå borta från skolan? Dom förstod inte den situationen som uppstod, dom förstod inte varför jag var borta från skolan, varför jag var ledsen, varför jag inte bara kunde vara som förut. Och det klandrar jag ingen för, vi var ju bara 10 år.
Så under mammas sjukdomsperiod minskade vännerna. Och efter det så har även många av dom också fallit bort. Och det får mig att fundera.
Är jag så svår att umgås med? Är det mitt eget fel att det är så få som vill stå vid min sida? Eller vad beror detta på?
Jag har en sambo som jag delar allt med, han är min bästa vän och ger mig allt jag behöver. Men jag saknar att ha en kompis att ringa till, bara ta en fika med, skicka ett snyftsms när man är ledsen.. Jag saknar en vän som det inte ska vara så komplicerat med.
Jag kan med säkerhet säga att det absolut inte är du som gjort något fel.
Ang. Våran relation, så känns det tyvärr som vi sagt många gånger båda två, att vi glidit ifrån varandra en aning.
MEN, jag känner såhär: Jag vet var jag har dig, och jag vet att du finns kvar inom mig. Vilket du alltid kommer göra. Så oavsett om vi inte träffats på 1 vecka, 5 månader eller kanske till och med mer.. så vet jag att vi kommer alltid ha en vänskap.
En vänskap som är värd att kämpa för. Värd att låta växa.
Jag har inte varit duktig på att höra av mig, det måste jag erkänna.
Det har också mycket att göra med att vi umgås med olika vänner, vilket också kanske bidrar lite till det hela.
Men nu till saken.
Inte bara för att du skrivit detta inlägg, utan jag har även tänkt på det flera gånger själv.
Jag skulle verkligen, hemskt gärna, försöka hitta tillbaka till varandra.
Ta en fika, en myskväll med film och godis, En dag på¨stan, kanske fara iväg till något nytt ställe och shoppa loss, Prata, kolla igenom gamla bilder och prata minnen.
Jag är öppen för förslag.
Du har mig kvar, hjärteskorpan!
Även om jag inte är ett stenkast ifrån dig hela tiden.. så hoppas jag verkligen att du vet, DU HAR MIG KVAR!
Älskar dig Evelina gumman.
Puss & Kram
Har alltid tyckt att du är en riktigt fin person och väldigt stark, väldigt roligt att läsa din blogg och se att det går bra för dig!
Det kan ju vara så att du upplevt så mycket så att det gjorde folk osäkra på hur de skulle vara kring dig,men.. kom ihåg att du har mycket erfarenheter, och satsa på framtiden.
Kram.
