minegenbergochdalbana

Ligger och läser en patografi bok, den handlar om en ung kvinna som får besked om en hjärntumör vid bara 30års ålder. 10 år tidigare gick hennes mamma bort i leukemi. Boken berör mig något enormt, men jag blir inte ledsen, jag blir stark!

Utdrag ur boken " Det får mig att tänka tillbaka på tiden då hon var sjuk och jag stod brevid. Jag minns min hjälplöshet. Jag minns hur jag sitter brevid mamma på sjukhuset, hjälplös både inför framtiden, hennes död och även inför min oförmmåga att göra nånting för att hjälpa henne. Jag ryser. Än idag känns det fruktansävrt att känna in den vanmakt som jag  då bar på. " " Jag minns att jag, när jag satt brevid dig på sjukhuset, önskade av hela mitt hjärta att få byta plats med dig. Jag ville rädda dig från cancern och jag ville rädda mig från ångesten av att inget kunna göra, av att helt sakna kontroll."

Det känns som taget ur mina tankar när mamma var sjuk. Exakt så kände jag, jag ville byta plats. För hjälplösheten var för svår att hantera..

Boken heter som rubriken på detta inlägg. ... och jag vill leva. Jag har bara läst en tredjedel ännu, men jag törs nog rekommendera den ändå.


(google.se)