minegenbergochdalbana

Imorgon har jag träff med min PBL handledare. Efter fyra veckor kan hon inte mitt namn, det vill säga för henne är jag bara en elev, en i mängden. Imorgon ska jag måste sitta ned med henne och prata om mitt liv, om mamma. Och det känns tungt. Jag berättar gärna för folk, jag har inget problem med det, men det är något som inte känns rätt. Som inte går att förklara. Det är en känsla i min mage som jag inte vill ha.

Vad händer om jag börjar gråta? Vad händer om jag inte får sagt det jag vill få sagt? Vad händer om jag inte orkar?