minegenbergochdalbana

Även kallad suck!

Var jag på topp när jag skulle försöka somna igår, när jag vaknade imorse eller satt på lektionerna idag? Skulle inte riktigt tro det. Kände mig helt uppgiven igår när jag skulle somna, det gjorde ont i hjärtat och jag kände mig förvirrad. Resten förstår ni nog..

Jag förstår att ni kanske är less på att läsa om allt det här, men tyvärr så ser mitt liv ut lite så för tillfället. Det kommer att bli bättre. Men just nu måste jag försöka ta mig igenom den här stormen.

4 veckor med daglig huvudvärk, dålig matlust, och gräsliga mardrömmar. Det beror på stress, förvirring och förtvivlan. Jag vet vad det beror på. Då kanske ni tänker att det bara är att ta tag i de sakerna, jag försöker mina vänner. Jag försöker.

Igår kväll snurrade många tankar i mitt huvud, och när tänkarna gjorde mig påminnd om en kommentar jag fick av en killkompis samma år som mamma gick bort. "Evelina, det är så jobbigt med dig att ditt humör jämt pendlar. Varför kan du inte bara bestämma dig för om du ska vara glad eller ledsen?" Detta skär i mitt lilla omtåliga hjärna än idag. Det gör ont! Jag förstår att jag är komplicerad, att jag inte är den lättaste personen att ha som vän eller som barn. Men jag försöker göra det bästa av mitt liv. 

Mamma blev sjuk när jag var 10. Jag tvingades att växa upp fort och mitt liv och mina tankar om livet skillde sig starkt från de flesta andra 10 åringar. Under de år som gått och allt vi gått igenom, så har jag förlorat många vänner. Men jag har även fått flera nya, värdefulla underbara vänner. Förlusten av vännerna, barndoms vänner, är förstås väldigt tungt. Om det är jag som skrämt iväg er eller om vänskapen bara försvann. Det vet inte jag, oavsett så är saknaden större än ni tror..