Skakar av ilska
Jag kan börja med att berätta om bokseminariumet som jag antar att ni har väntat på. Jag mådde så dåligt när jag cyklade till skolan att jag inte visste vars jag skulle ta vägen. Fokuserade på mamma, på att jag ska fan i mig klarar det här. Darrade som ett asplöv och mitt hjärta kändes som att det skulle gå sönder. Jag var tvåa i min grupp och när jag skulle prata hände något. Jag kände mig lugn, fokuserad och insåg att det här blir tufft men jag ger inte upp. Tog mig fram till det avsnitt jag visste skulle bli tungt, skulle läsa en sida ur boken där hon beskriver hjälplösheten man känner som anhörig. Och jag kände då att nu brister det. För att folk då skulle förstå så beskrev jag hur mycket detta berörde mig just för att jag har varit i den sitsen. Mina kära klasskompisar gav mig ett sådant stöd att trots att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna så kunde jag tillslut hitta fokus igen. Genomförde det hela och jag har aldrig kännt mig så stolt, så fylld av stärkande tankar. Och kommentarerna jag fick av läraren sen kommer jag alltid att bära med mig. Jag hatar att bryta ihop, visa mig svag. Men när läraren efteråt inte kunde sluta berömma mig för hur duktig och stark jag är så växte jag. Insåg att jag faktiskt inte är svag.
Aldrig kännt en sådan styrka inom mig som den jag fann idag. Tack alla som bryr sig, som stärker mig och alltid ställer upp. Utan er vore jag inte lika stark!
Jag skulle ju även prata med en lärare från skolan idag. Jag tar en risk genom att skriva ut det här, men att bli bemött så och känna en sån ilska och besvikelse som jag kände efter samtalet gör att jag tar den risken.
Samtalet började med att hon säger - Hej Pernilla, vad har du att berätta för mig idag? Kändes redan då som ett slag i ansiktet, men valda att skaka av mig det. Så jag förklarade att jag inte alls hette eller var Pernilla. Efter det säger hon jahaa. Och fortsätter bara med- Jaha, vad har du att berätta för mig. Jag som inte riktigt visste vad samtalet skulle gå ut på visste inte vad jag skulle säga. Så jag frågade vad det var hon ville veta. Till svar fick jag - Vad vill du berätta för mig idag? Så förvirrad och lite frustrerad börjar jag berätta om mina vårderfarenheter, min utbildning. Ingen respons, ingenting. Hon svarar bara - Jaha, något mer du vill berätta? Och eftersom hon via mail framfört att hon vill prata med mig om mamma just på detta möte, så tänkte jag att det var nu jag skulle göra det. Berättade om mamma, sjukdomen och mina upplevelser. Till svar fick jag - Mm, har du inget mer att säga så kan du gå nu.
Ilskan som då dök upp inom mig och besvikelsen och frustrationen. Jag skakade av ilska, jag kände mig överkörd. Kände mig genomskinlig. Kändes som att jag bara var en historia. Ingen människa, ingenting..
Oj, känner hur arg jag blir när jag sitter här och skriver, känner mig så förnedrad.
Det blir inte mer än såhär idag mina vänner. Jag är stolt över mig själv och tacksam över er. Önskar bara att vissa händelser vore annorlunda..
Vet att det krävdes mkt av dej idag vännen. Skönt att du själv fick känna den styrka inom dej som många av oss runt i kring dig anat/vetat att du besitter. :)
Sen den där läraren... Personen i fråga är ju inte värd din tid. Jag har full förståelse för att du är arg, ledsen och besviken!
Hej =) tänkte bara säga att det var stark av dig att berätta om din mamma idag, och efter det så orkade du berätta klart om din bok. Du var stark och du var inte alls svag! :)
hur kan hon bara bete sig sådär?? vad är de för handledare???
JÄvla idiot till subba! Oavsett om det är din mamma eller inte som ni ska prata om, oavsett om det är gårdagens lunch, OAVSETT så beter man sig inte så. Två saker vill jag säga:
1. snälla rara, se på henne som sämre än dig, se henne som att allt som skedde i rummet var riktigt dåligt och oprofessionellt från hennes sida. Hon borde veta bättre. Hon har uppenbart problem med kontakt, sociala samspel och empati.
2. Ta den här erfarenheten med dig, glöm aldrig ilskan och kom ihåg det när du har egna patienter. patienter som kan ha förlorat någon kär, patienter med stress och rädsla. Du kommer vara bättre än henne.
sjukt stolt över dig gumman. Så stolt!
Instämmer med Lisa, speciellt i det där om patienter i framtiden! Vissa människor bör tyvärr inte vara pedagoger/jobba med människor! Skäms över denna kollega!!!!! Tycker att du ska se denna dag som en stark dag ändå, du har gjrt massor av bra saker idag! Sen att andra inte lyckas med det är en annan femma, men inte ditt problem utan deras! Kram till dig! fortsätt kämpa!
guuud vad jag är stolt över dig vännen! helt otroligt vad du är stark. jag visste att du skulle klara det, JAG VISSTE DET!!!!
Och du är en så genomgod människa att du kommer bli betydligt bättre än den där kärringen som jag helt enkelt inte finner ord för att beskriva..
Som en av de tidigare läsarna skrev; så förtjänade hon verkligen inte din tid.
Du har all rätt i världen att vara arg,ledsen,besviken och ja, alla känslor får du känna.
men glöm inte bort att även vara stolt över dig själv,eftersom du gjorde ett kanonjobb! som kämpade dig igenom dagen,och slutförde det du påbörjat.
JAG ÄR STOLT ÖVER DIG!
KÄRLEK!!!!
Va glad jag blir att höra att du kände ett lugn och kunde ta dig igenom seminariet! Jag vet att din mamma var med i salen och hejjade på dig! :D
Gällande läraraen, tydligen helt utan sympati, försök skaka av dig! Du är bättre än att behöva ta sånt! Lycka till med framtida utmaningar! Jag vet redan nu att du kommer att klara dom! :D
Du berör mig verkligen med det du skriver & du besitter så mycket styrka inom dig att du förstår inte!
Jag är helt övertygad om att våra Mammor sitter där uppe i himlen och ger oss styrka och enegri att klara oss igenom livet & vardagen. Dom är våra skyddsänglar som ger oss kraft när vi behöver. Dom ger oss stöd i pressade situationer och oövervinnerlig kärlek hela tiden.
Jag kan verkligen känna ibland hur jag fylls med ett lugn när jag är stressad inför nåt, och då vet jag att det är Mamma som är framme & ger mig det! :)
Du är grym tjejen!
KRAM
...Sen så kan ju den där osympatiska läraren snöra sig nånstans!!!! Hon är inte värd din energi!
Vissa borde ju jobba på slakteri och inte med människor!!
Hahahah bea gav skönaste kommentaren!! slackteri!
gumman ser du att du nu har 11 kommentarer! WE LOVE YOU!
Hej! Hittade din blogg på FB, jag hade också samtal med samma människa idag, och jag kan ärligt säga att hon är inte mkt i mina ögon. Man känner sig bara dum när man pratar med henne, ingen empati över huvudtaget. Avbryter en i en mening, ställer frågor man inte kan svarar på, och det absolut värsta är att hon inte ha en aning om vem man är. Som förra PBL mötet när hon går igenom allas namn snannar på mig och kommer inte alls ihåg vem jag är eller vad jag heter. När hon sen fem min senare igen säger fel namn så känner man sig som att hon kastar ner en i en djup grop.
Så ta inte åt dig vad hon gör, focusera på dom bra lärarna.
Hej Evelina!
Jag förstår vem det är du menar och jag kan inte annat säga än att jag är hemskt ledsen! Att du först hade varit jättestark och tagit dej igenom bokseminariet var en eloge i sej och det är inte många som hade kunnat genomföra det!
Att du till råga på allt ska behöva bemötas av en så känslokall människa utan sympati för någon är oacceptabelt!
Jag hoppas du förstår att du har mångas stöd och att det alltid finns någon som lyssnar när du behöver det!
Hoppas att du nu får en bra helg och att du får roligt på praktiken!
Kramar
Du var så grymt stark som berättade om din mamma på boksemenariet. Jag blev så imponerad över hur stark du är! Tänk på att kunna visa sårbarhet är en styrka =) Jag höll själv på börja gråta när du berättade. Du verkar vara en riktig toppentjej! =)
Du borde berätta för antingen läraren som du pratade med eller en annan att du blev behandlad så illa. Du får säkert byta!! =)
hoppas du ha haft en bra helg!
kram Amanda
