minegenbergochdalbana

Att det skulle vara jobbigt att flytta hemifrån visste jag redan. Att det skulle kännas så här konstigt visste jag redan. Men det hjälpte ändå inte.. Jag har ju bott i lägenheten sen i Juni, men jag har aldrig riktigt tömt allt hemma hos pappa. Så nu blev det att ta tag i det i helgen. Gud vad man sparar onödiga grejer. Och gud vad det är jobbigt att slänga bort vissa saker.. Allt som på något sätt har med mamma att göra. Jag är fullt medveten om att jag inte kan spara var enda liten papperslapp som hon skrivit något fint på, eller att jag kan spara allt som jag fått av henne, eller som kanske var hennes. Men det gör det inte mindre jobbigt för det. Jag hittade massvis med tavlor, brev och lappar som jag och Johan skrivit till henne " Krya på dig världens finaste Mamma, Vi älskar dig" På något sätt så hoppades man att dessa små ord skulle göra henne frisk. Det låter helt galet, men vad annars ska man tro när man är 12 år. Jag minns så frustrationen och hjälplösheten man kände. Man stod hjälplös, man ville hjälpa, man ville göra henne frisk. Men det hjälpte inte..

Mitt humör är inte som detta inlägg låter, jag mår bra, jag är lycklig idag och jag älskar livet. Men det är såna här saker som påminner mig om vad jag faktiskt gått igenom under min uppväxt. Och trots allt det tunga, det svåra och det hemska. Så har jag haft en underbar uppväxt, en uppväxt som jag inte skulle byta mot någon annan i hela världen. Så klart skulle jag vilja att mamma fortfarande fanns kvar, men jag vet att hon gör det. Kanske inte rent fysiskt, men hon finns i mina och många andras tankar. Hon finns i allt jag gör. Och hon kommer alltid att finnas kvar. Hon har satt spår i så många liv, det är så många som minns henne, som älskade henne och som ville lika mycket som jag. Hon kommer alltid att finnas med oss.



Jag älskar dig!