minegenbergochdalbana

Hur mycket man än tycker att man gått igenom, vad man tacklat under sina 19 år. Tjejslagsmål, skitsnack bakom ens rygg, svek, jag har bestämt mig för att aldrig sluta förvånas. Men frågan är då varför jag sitter här ikväll, tankarna bara snurrar trots att hjärnan stått stilla under största delen av dagen. Man ska aldrig sluta förvånas över folks beteenden. Ibland är det inte konstigt att jag inte väljer att öppna mig, att jag inte släpper in folk. För även om jag är hård i mitt sätt att säga detta nu så vet jag att jag förr eller senare ofta ångrar mig.

Det är få människor jag känner mig trygg med, få människor jag vill öppna mig för. Ibland tackar jag gud för Jerker, trots att jag inte ens tror på gud så måste det ju vara något större än människorna som såg till att jag får spendera mitt liv med honom. Han är inte bara den jag lever med varje dag, den jag älskar så mycket att det känns som att jag ska spricka. Han är inte bara en pojkvän utan också min bästa vän. Den person jag vänder mig till när jag vill prata om något. Den person jag vet stannar kvar fastän jag bryter ihop. Den person som jag ser upp till och är tacksam för. Han har stannat hos mig trots alla gånger jag kännt att livet vänd mig ryggen. Han har valt ett liv tillsammans med mig. Han har trots allt alltid haft möjligheten att vända ryggen till, klippa banden. Han har aldrig varit tvungen att stanna, och ändå har han gjort det. Du är kärlek för mig! Jag älskar dig

"Men vi är som ett pusselspel
Som passar med varsin del"