minegenbergochdalbana

Har sovit i soffan i en timma eftersom jag hade huvudvärk som absolut inte ville ge med sig, och jag vet att huvudvärken beror på mig själv. Är jag stressad så kommer huvudvärken. Så jag bestämde mig för att inte plugga ikväll, jag räknade ut att det inte skulle löna sig helt enkelt. Så resten av veckan kommer jag att sitta med huvudet i skolböckerna, och efter ett samtal från min kära Far så tror jag faktiskt att jag kan klara den här tentan. Och om jag nu inte skulle göra det så kommer det fler möjligheter, världen kommer inte att gå under. Och innerst inne vet jag ju det, men ibland gör det bara så ont inom mig när jag misslyckas och det får mig att tvivla på mig själv. Men samtidigt som det finns en tvivlare inom mig så vet jag att jag klarat mig igenom saker i mitt liv som jag aldrig trodde var möjligt.

Jag minns att sista månaderna innan mamma dog så skrev jag mycket om att livet skulle sluta/försvinna om hon dog. Jag trodde aldrig att jag skulle klara ett liv utan henne. Tre år efteråt så vet jag att jag kan, jag kan leva. Självklart kommer fortfarande dåliga dagar och tunga tankar, men vad gör det egentligen. Jag vet att jag kan och jag har människor runt mig som håller upp mig när mina ben är svaga.

En av de personerna är min älskade kärleksfulla sambo. Han är så fin, han ställer alltid upp, kommer springades med migränmedicin när det behövs, ger mig kärlek när det är det enda viktiga, ser till att jag har allt jag behöver och gärna lite till. Jag hoppas att alla ni där ute har en person som betyder lika mycket för er som Jerker betyder för mig. Han gör livet lite bättre helt enkelt. Jag älskar dig!



Det här är min kärlek, min trygghet mitt allt!