minegenbergochdalbana

Fick just ett samtal av mormor, som tyckte att jag sett ledsen ut igår på Pappas kalas. Det fick min hjärna att börja gå på högvarv, kan det vara så? Jag kände mig inte ledsen. Jag vet att jag är stressad och att det är mycket just nu, men ledsen det är jag väl inte? Jag känner att min kropp ger mig signaler om att inte stressa så mycket. Men känslan av att alltid ha något som borde göras lyckas jag inte ta bort. Jag känner att jag hela tiden måste vara på topp, måste klara av skolan. Och även om jag accepterat mitt misslyckande på första tentan så skapar det en stor ångest inför tentan på fredag. Jag känner att om jag inte klarar denna tenta heller så kanske detta inte är vad jag ska göra. Tänk om jag inte klarar utbildningen.

Att jag skriver om mina tankar och känslor på bloggen tycker säkert de flesta av er är jätte fel och knäppt. Men bloggen är ett ställe för mig där jag kan ventilera mina tankar, jag skriver ned mina tankar och får därför se dom konkret själv. Jag kan läsa mina egna tankar, jag kan gå tillbaka en månad tillbaka i tiden och läsa vad jag kände då. Det är ett sätt för mig att utvecklas och ett sätt för mig att klara av vardagen. Tack till er som stöttar iallafall. Stor kram till er!