minegenbergochdalbana

Idag har jag varit på sjukhuset i tio timmar och försökt underhålla J. Dom två snarkande herrena som är hans rumskamrater är ju inte att förglömma. De snarkar i stämmor och avlöser varandra. Dessutom sover dom hela dagarna, så det snarkas hela dagarna. Jag och J försöker underhålla oss med spel på iphone och annat tidfördriv. Idag har det inte hänt något alls. Jerker hade varit på röntgen innan jag kom, men trots att vi frågat har vi varken fått höra något av resultatet på det eller var de gjorde på operationen igår. Så vi lever fortfarande i en ovisshet. Vi vet att han är opererad i alla fall, kanske borde nöja oss med det, eller?

Jag känner mig lite lagomt irriterad faktiskt. För just nu går allt på halv fart. Dom vill inte släppa hem oss, men samtidigt så gör dom inget förutom att ge honom mat och smärtstillande. Vi får inget veta om varken operation eller röntgen. Och vi får inte prata med någon läkare. Upplever dessutom att dom inte alltid tar oss seriöst. Vi har blivit skrattade åt och jag upplever att dom behandlar oss annorlunda för att vi är "unga". Vilket gör mig förbannad. Jag kan ha fel, men både jag och Jerker upplever det..

Dagen har trots allt varit bra, om man bortser från att den spenderades på sjukhus. Vi har trängts i samma säng, spelat spel, skrattat och pussats. Tur att vi har varandra!

Nu ska jag lägga mig i soffan en stund innan jag kryper isäng. För imorgon bitti ska jag tillbaka till sjukhuset. Och då ska vi försöka övertala dom om att släppa hem oss. Vi vill hem NU!!