minegenbergochdalbana

Den 27 augusti 2006, precis för tre år sedan förlorade jag min älskade mamma. Hon förlorade sin hårda kamp mot cancern.

Jag minns hur jag kom hem från skolan, 10 år och tre månader gammal, och jag fick direkt en konstig känsla i min kropp. Mamma, som på den tiden var sjukskriven pga sin huvudvärk, brukade alltid vara hemma när vi kom hem. Men denna gång möttes jag inte av mamma utan det var mormor och morfar. Jag försökte förstå, jag försökte fråga varför inte mamma var hemma. Och då minns jag hur dom svarade att hon och pappa var hos doktorn. Jag har under hela mitt liv önskat att jag hade en lillasyster eller lillebror, så jag fick mig att det var därför de fick uppsöka läkare. För att kolla om barnet mådde bra. Jag minns att det var en varm dag i Maj, så jag tog fram mina ritgrejer och satte mig ute på altanen och funderade och ritade. Det hade växt fram ett litet hopp inom mig, skulle jag äntligen få bli storasyster.

Efter ett tag kom mamma och pappa hem och det skulle visa sig snabbt hur fel jag hade haft.Det var ingen liten bebis som växte i mammas mage, utan det var en tumör som växte i hennes huvud..

Jag minns hur jag satt där i kökssoffan, mamma, pappa och mina morföräldrar grät, de försökte dölja det, men jag tyckte att det var konstigt att de var så ledsna. Mamma försökte förklara för mig, att hon var sjukt, att det fanns en tumör i hennes huvud, hon hade cancer. Vadå cancer, jag var tio år, vad vet man om cancer då. Jag hade ingen aning om hur allvarligt det faktiskt var. Det var inte föränn min storebror kom hem från skolan, och jag satt med när mamma och pappa berättade för honom som jag förstod att något var fel. Johan, som då skulle fylla 13 år, visste mer än mig och förstod hur allvarligt allt var. Det var när han började gråta så trodde jag att mitt hjärta skulle gå sönder. Varför gråter alla? Varför förstår jag inte vad som händer? Varför händer det här oss?

Om jag inte minns fel så åkte mamma och pappa upp till sjukhuset samma dag. Resten är en endaste röra, jag vet inte när, var och i vilken ordning alltig hände efter det.

Under sex års tid så operarades hon 9 gånger, genomgick både stårlbehandling och cellgifter. Känns som att stora delar av de sex åren spenderades på sjukhus, Skellefteå och Umeå. Vi fick flera hem. Vi spenderade långa stunder nere i Umeå och jag miste många vänner under mammas sjukdom. Jag förlorade mycket av min barndom, jag var tvungen att växa upp fort. Men en sak ska ni veta, under dessa 6 år fyllda av sjukdom, så växte våran familj, vi blev starkare, tajtare och vi uppskattade varandra. Jag har haft en bättre uppväxt än många andra jag känner, och jag ska inte säga att det var tackvare sjukdomen, det var tackvare sjukdomen som vi insåg hur mycket vi behövde varandra. Det var tackvare varandra som vi klarade av allt det tunga, ledsamma och sorgsna.

Idag, tre år efter förlusten av min älskade, underbara, kärleksfulla, omtänksamma mamma så är livet lite som en bergochdalbana. (därav bloggnamnet) Många av dagarna är fyllda av glädje, lycka och kärlek. Men vissa dagar smyger sig saknaden på. Saknaden av en av de absolut finaste människorna som funnits på denna jord. Saknaden av min mamma.