minegenbergochdalbana

Idag är det tyngre. Gråten sitter i halsen, jag känner mig deppig och helst vill jag bara gråta och gråta till tårarna tar slut. Bilderna på alla dessa sjukhusrum, alla hemska samtal med läkarna, "ny tumör", "cellgifterna fungerar inte", "vi kan inte göra något mer".

Något som gör mig ledsen var enda gång jag tänker på det är hur mycket min hjärna fullständigt trängt undan. Jag minns inte så mycket från alla dessa år med mammas sjukdom. Allt är en röra i mitt huvud, en endaste röra. Jag trodde att det skulle reda ut sig efter ett tag. Att det var sorgen och chocken efter förlusten som påverkade. Men nu efter tre år är det fortfarande lika rörigt. Och det gör mig ledsen, för det känns som jag missat så himmla mycket av de sista åren med mamma, så mycket av min uppväxt, så mycket av de sex åren.

Att inte minnas mamma innan cancern, är också en sak som ofta sätter sig fast i mitt hjärta och som sitter kvar hur mycket jag än försöker att få bort det. För det gör ont. Jag vill minnas tiden innan sjukdomen också, jag vill minnas mamma, inte bara cancern. Nu ska jag inte påstå att det bara är cancern jag minns av sjukdomsåren, men jag vill minnas mamma som frisk. Det är svårt att förklara, men det jag menar är att jag inte bara vill minnas mamma som sjuk, liggandes i sjukhussängen, som tappat håret, som har ont, som tycker att det är hennes fel att vi måste sitta på sjukhuset med henne istället för att vara hemma och leka med kompisar.

Men trots sjukdomen så tänkte mamma alltid på oss i första hand. Hon var så omtänksam, hon ville alltid att vi skulle ha det bästa, må bra och inte vara ledsna. Jag minns speciellt hur hon alltid tog mat sist, så att alla andra kunde få äta hur mycket de ville. Hon ville alla väl, hon levde och kämpade för oss. Jag är så otroligt tacksam för att vi fick de där extra sex åren. Även om hon var sjuk så var de åren de mest värdefulla och kärleksfyllda åren i hela mitt liv. Under de åren så växte jag.

Men även idag kan jag vissa mornar vakna upp och tänka " hur ska jag klara mig igenom den här dagen?" Precis som det var den största delen av det första året..
 
Nu måste jag sluta, undvika att laptopen får bestående vattenskador. Jag måste andas, finna styrkan igen, fokusera på allt det bra som finns i mitt liv.

Puss på er alla underbara och goda människor som finns runt om mig, som hjälpt mig fram dit jag är idag.